"Svensk alkoholpolitik lugn, men inte stabil"

Det lugn som nu råder i svensk alkoholpolitik är mycket tack vare ett starkt civilsamhälle, skriver Gabriel Romanus i en kommentar till popNAD:s alkoholpolitiska seminarium i Stockholm. Men trots att debatten inte är lika het som i Finland och Island finns det utmaningar även på svensk front, som frågorna om gårdsförsäljning och alkoholreklam.

Det alkoholpolitiska seminariet på Finlands ambassad i Stockholm den 25 oktober gjorde skäl  för sin rubrik Från isländsk geysir till svenskt lugn. De tre inledande talarna rapporterade att den restriktiva alkoholpolitiken – framför allt detaljhandelsmonopolen – utmanas i Island och Finland, medan situationen är betydligt mindre dramatisk i Sverige.

En fråga till panelen var vad som är orsaken till denna skillnad. Min egen teori, som jag framförde, är att den främsta orsaken är att vi i Sverige kan glädja oss åt ett starkt engagerat civilsamhälle som kontinuerligt arbetar för att försvara en solidarisk alkoholpolitik, framför allt en relativt stark nykterhetsrörelse – även om den givetvis inte har samma stora anslutning som för hundra år sedan. Det som kännetecknar den svenska nykterhetsrörelsen är att den inte bara ägnar sig åt att varna för spritens faror, utan den är också en aktiv och viktig deltagare i den offentliga alkoholpolitiska debatten. Många av de ledande i organisationerna är mycket sakkunniga och debattskickliga. Och de samarbetar aktivt med forskare, både nationella och internationella.

Dessutom har de goda kontakter med politiska beslutsfattare i nästan alla partier. Det gjorde, för att ta ett färskt exempel, att de kunde stoppa en hotande kraftig sänkning av alkoholskatterna som föreslogs av en utredning i början av 2000-talet. Trots att det troligen fanns politisk majoritet för en sänkning i båda de politiska blocken, så fanns det också i båda blocken ett motstånd, som lyckades förhindra ett snabbt beslut. Tack vare en aktiv opinionsbildning – och de avskräckande erfarenheterna av den stora sänkningen av alkoholskatterna i Finland – är förståelsen för höga alkoholskatter numera betydligt större i Sverige (så länge det nu varar).

 

flertalet av de svenska importörerna har en del att vinna på att monopolet består...

 

Gemensamt för de tre studerade länderna är givetvis att det finns en resursstark alkoholindustri, som lobbar aktivt för en uppmjukning av alkoholpolitiken. Att industrins svenska organisationer hittills tycks ha mindre framgång kan – utöver att motståndet från civilsamhället och forskarvärlden kanske är starkare i Sverige – möjligen bero på att de framför allt har koncentrerat sig på att kräva lägre alkoholskatter, och i stort sett numera lämnar monopolet ifred.

Detta i sin tur kan kanske förklaras av att framför allt flertalet av de svenska importörerna har en del att vinna på att monopolet består. Om det upphävdes finns det mycket som talar för att marknaden snart skulle domineras av de stora detaljhandelskedjorna, och att många av importörerna skulle slås ut, eller i varje fall se sin försäljning kraftigt begränsad.

De svenska tillverkarna å andra sidan vill gärna kunna sälja sina produkter direkt till konsumenter som besöker tillverkningsstället – så kallad ”gårdsförsäljning”. Detta lockar också flera politiska partier, samtidigt som de hoppas att det skulle kunna tillåtas utan att äventyra Systembolagets detaljhandelsmonopol. Men samtidigt är de flesta tillverkarna medvetna om att, även om de tilläts sälja till besökare, så skulle försäljningen genom Systembolagets butiker vara betydligt större (och mindre arbetskrävande). Därför har de inget egentligt intresse av att äventyra monopolet.

 

den svenska regleringen av internetförsäljning [är] betydligt svagare än den finska och norska, och det verkar ibland obegripligt segt att få till stånd en skärpning...

 

Det sagda betyder inte att den svenska alkoholpolitiken sitter säkert. Utmaningar saknas inte. Dels är gårdsförsäljngsdebatten långt ifrån död. Dels är den svenska regleringen av internetförsäljning/privatimport betydligt svagare än den finska och norska, och det verkar ibland obegripligt segt att få till stånd en skärpning innan denna urholkning av monopolet växer sig stark. Och alkoholreklamen i Sverige har, efter en dom i den svenska marknadsdomstolen, vuxit från några få miljoner till över en miljard kronor per år. Nu verkar dock – äntligen – åtgärder vara på väg.

Forskaren Thomas Karlsson, som har skrivit mycket om nordisk alkoholpolitik, menade att min förklaring var ”till 70 procent rätt”. Till det kan jag lägga, att de två nordiska länder som inte var representerade vid seminariet, möjligen stöder min teori. Norge åtnjuter ungefär samma relativa lugn när det gäller alkoholpolitiken som Sverige, och man har också både en stark frivilligsektor, framför allt i form av paraplyorganisationen Actis, och stark alkoholpolitiskt orienterad forskning. Danmark å andra sidan har traditionellt varken haft alkoholpolitik i praktiken eller alkoholpolitisk debatt. Förhoppningsvis tycks det sedan ett antal år vara en förbättring på gång på båda dessa fronter, möjligen stimulerad av nordiskt samarbete, både på det politiska planet och i civilsamhället. Det har möjliggjort ett gemensamt nordiskt agerande, både i EU och i Världshälsoorganisationen (WHO).

 

Gabriel Romanus
vd för Systembolaget (1982-1999) och socialminister i Sveriges regering (1978-79) 

Publicerad 31.10.2016

Senast uppdaterad

2017-11-22

Nordens välfärdscenter | tel: +46 8 545 536 00 | | En institution under Nordiska ministerrådet