Låg användning av handlingsplaner för patienter som behöver tvärsektoriell missbrukarvård

För de patienter som har psykiatriska problem och ett pågående substansmissbruk, och som behöver vård från flera instanser, ska det upprättas en handlingsplan. En enkätstudie från Karolinska institutet visar att få av dem som behöver en handlingsplan får en, trots goda resultat av planerna.

I Stockholm och i de flesta andra svenska kommuner är vården av personer med psykiatriska problem och ett pågående substansmissbruk uppdelad på dels den kommunala socialtjänsten och dels på den öppna psykiatrin inom primärvården.

Det delade ansvaret leder ofta till att patienter inte får en optimal vård då de inblandade instanserna inte har ett övergripande ansvar. Därför finns bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen om att det i de fall patienten bedöms behöva vårdinsatser från flera olika instanser ska det upprättas en ”Samordnad Individuell Plan” (SIP). 

Det är en slags handlingsplan för att underlätta och konkretisera samverkan mellan inblandade organisationer. För verksamheter inom Stockholms läns landsting finns också en SIP-mall tillgänglig med vissa förutbestämda områden, som till exempel vilka problem klienten har och vilka de planerade åtgärderna är. I denna mall finns också utrymme för att lägga till andra områden.

SIP leder till bättre vård

En enkätstudie från Karolinska Institutet, riktad till personal anmäld till en SIP-utbildning, visar att personal inom socialtjänsten i genomsnitt gör drygt en SIP-plan per månad medan det inom psykiatrin och beroendevården görs knappt två SIP-planer per månad.

Detta är troligen mycket färre än vad som skulle behövas. Detta låga antal är förvånande mot bakgrund av att personalen själv tycker att ansvarsområdena blir klarare, brukaren får större inflytande på sin egen vård och dessutom får bättre vård och stöd jämfört med om man inte samverkar. De upplevda goda konsekvenserna av samverkan borde tjäna som förstärkare och leda till mer samverkan, men så är inte fallet enligt den här studien.     

SIP omfattar inte arbete och bostad

Studien visar även att mindre än hälften av de tillfrågade upplevde att de SIP-planer de deltagit i har omfattat information om brukarens arbete och bostad. Både arbete och bostad kan antas vara grundläggande behov och även viktiga för personer med komplex problematik. Dessutom var det färre än hälften som upplevde att de SIP-planer som de hade deltagit i omfattade information om hur uppföljning av denna SIP-planen ska ske.

Hur förbättra samverkan?

Av resultaten framgår att en befintlig mall för samverkan också underlättar samarbetet mellan organisationer. Dock finns det utrymme för att utveckla befintliga SIP-mallar, exempelvis i fråga om hur den upprättade SIP-planen ska följas upp.

Det vore också önskvärt att det redan på grundutbildningar ingår moment om samverkan och SIP, helst tillsammans med studenter från andra yrkesutbildningar, med vilka deltagarna kan komma att samverka senare i yrkeslivet. Att personal från olika yrkesgrupper och organisationer som förväntas samverka deltar på samma fortbildning kring SIP är också önskvärt.

Slutligen bör det poängteras att det är viktigt att organisationer stödjer samverkan och tilldelar resurser för samverkan. Detta kan exempelvis innebära att personal får tid avsatt för att delta i SIP-möten. Ett kraftfullt sätt att få organisationer att prioritera arbetet med samverkan och SIP är att det från politiskt håll tilldelas en slags resultatbaserad ersättning för antalet genomförda SIP-planer i en organisation.


Håkan Källmén
FD, docent
STAD, Centrum för psykiatriforskning
Karolinska Institutet


Publicerad 31.7.2017

Senast uppdaterad

2017-11-22

Nordens välfärdscenter | tel: +46 8 545 536 00 | | En institution under Nordiska ministerrådet