Kat – ett socialt problem i kulturell förklädnad

Katmissbruk ses i Skandinavien som ett somaliskt problem som kräver riktade insatser mot den etniska minoritetsgruppen. I jämförelse med andra narkotikaklassade droger är denna syn utmärkande i den skandinaviska välfärdsstaten, skriver Johan Nordgren och problematiserar synen på kat som ett enbart kulturellt problem.

Den centralstimulerande växten Catha edulis – kat – klassificerades som narkotika i Norge 1989 och Sverige följde efter samma år eftersom polis och tull uppfattade att kat hade börjat smugglas från Sverige till den norska marknaden. 1993 kriminaliserades kat i Danmark.

Sedan 1990-talet har kat ”etnifierats” som en somalisk drog i Skandinavien, även om kat brukas traditionellt i flera länder, däribland Jemen, Djibouti, Kenya, Etiopien, Uganda och Eritrea. Därmed har de sociala insatser och projekt som har startats i princip uteslutande riktats mot den somaliska etniska gruppen eftersom den har definierats som en riskpopulation för bruk och missbruk av kat.

I fråga om behandling och specifika insatser mot katmissbruk tydliggörs ett annat perspektiv på problemet jämfört med andra droger. Man kan i relation till andra substanser fråga sig om insatser för att minska snusandet i Sverige bör anpassas till den svenska kulturen, om personer med iransk bakgrund i Norge bör kunna gå till särskilda opium-mottagningar inom beroendevården eller om det finns en viss dansk typ av alkoholmissbruk. I en välfärdsstatlig kontext med tydliga ambitioner till jämlik behandling har svaret på dessa frågor ofta varit nej, men i fråga om katmissbruk har myndigheter i de skandinaviska länderna ofta valt att positionera katbruket som något unikt ”somaliskt”. I senaste numret av NAD problematiserar jag denna typ av insatser samtidigt riktade mot en specifik etnisk grupp och en specifik narkotikaklassad drog.

 

...problematiskt bruk av kat får inte reduceras till enbart ett kulturellt eller etniskt problem.

 

Jag har genomfört en diskursanalys av sex olika utvärderingsrapporter om lokala projekt ämnade att minska katanvändning inom den somaliska minoritetsgruppen i Danmark, Norge och Sverige. Projekten genomfördes inom perioden 2007 till 2011 och kan ses som initiativ för att erbjuda hjälp och stöd till en specifik invandrargrupp - den somaliska - som ofta har beskrivits som den allra mest ”svårintegrerade” och marginaliserade.

Hela minoritetens missbruk

Utvärderingsrapporterna konstruerar katmissbruk framförallt som något som skapar problem inom somaliska familjer, arbetslöshet inom gruppen och försvårar integrationen. Den somaliska gruppen som helhet framstår som i stort behov av hjälp och stöd från välfärdsstaten, bland annat på grund av katmissbruk. Den konstruerade kopplingen mellan en till synes specifik etnisk grupp och en narkotikaklassad substans kan dock vara problematisk om den så att säga spiller över på gruppen som helhet. Ett exempel på detta finns i utvärderingen av ett projekt i Borlänge, där man ville samla in information om hur utbredd katanvändningen var och vände sig till skolklasser. Man skriver:

Negativt var att studenter med annan nationalitet än somalisk ombads lämna rummet då enkäten skulle fyllas i. Detta gjorde att respondenterna kände sig utpekade och många uttryckte oro för vad deras medstudenter (som fick lämna rummet) skulle tro – att alla somalier tuggar kat?

I rapporten kommenteras detta inte vidare, men citatet exemplifierar de stigmatiserande effekter som ett alltför snävt fokus på förmodade etniska eller kulturella aspekter av narkotikaanvändning kan innebära.

Klass och kön i skuggan av 
de kulturella aspekterna

I utvärderingsrapporterna ges begreppet kulturell kompetens stor betydelse dels för att projekten skulle kunna genomföras och dels för att de skulle nå positiva resultat. Katanvändningen beskrivs som ett betydande problem som får stora sociala konsekvenser, men konstrueras som ett specifikt kulturellt eller etniskt sådant i meningen att det är aspekter inom ”den somaliska kulturen” som producerar katanvändning i den skandinaviska kontexten. Användningen av kulturell kompetens är problematisk då det används på ett instrumentellt sätt för att kunna genomföra projekten och skapa legitimitet åt insatserna. På så sätt läggs ett stort ansvar på den somaliska gruppen själv att minska katbruket – vad kriminologen Tim Goddard har kallat ”the responsibilisation of communities” – medan myndigheterna står för ”behind the scenes assistance” i form av bland annat ekonomiska resurser.

Diskursen om katmissbruk i rapporterna överbetonar de kulturella eller etniska aspekterna (som dessutom används som determinerande förklaringsmodell för katmissbruk) och därför underbetonar aspekter kopplade till framförallt klass (marginalisering och social utsatthet) och kön (stigmatiseringen av kvinnor som använder kat). På så sätt framstår katmissbruk som ett ”socialt problem i kulturell förklädnad”, för att använda Aleksandra Ålunds ord. Detta kan vara en av förklaringarna till varför kultur i diskursen framhålls som dels problemet i sig (kat är något kulturellt) samt som lösningen på problemet (kulturell kompetens). Det vi till vardags kan kalla kulturella aspekter av narkotikaanvändning kan vara värda att analysera, men problematiskt bruk av kat får inte reduceras till enbart ett kulturellt eller etniskt problem. 

 

Johan Nordgrendoktorand, Institutionen för socialt arbete, Malmö Högskola

Publicerad 25.9.2015


Senast uppdaterad

2017-11-22

Nordens välfärdscenter | tel: +46 8 545 536 00 | | En institution under Nordiska ministerrådet