Böjelse, benägenhet eller beroende?

Trots narkotikaproblemets ständiga aktualitet saknas en enhetlig begreppsapparat när det gäller bruket av narkotika. I en studie publicerad i NAD undersöker Johan Edman och Börje Olsson hur begreppsanvändningen varierat och förändrats i Sverige mellan åren 1839 och 2011. De visar att begreppens variation hela tiden har varit tätt förknippat både med en social praktik och med tidvis brännande politiska frågor.

Det spelar roll vad vi kallar saker. Den som i början av 1900-talet ägnade sig åt ”kokainlasten” beskrevs några årtionden senare som missbrukare och skulle idag antagligen kallas för beroende. De beskrivande orden begripliggör ett fenomen som narkotikabruk och deras förändring beror på alltifrån nya forskningsrön och professionella ambitioner till ideologiskt bruk av narkotikaproblemet och politiskt-administrativa val av lösningar. Begreppsförändringen antas i sin tur påverka den praktiska hanteringen: det som kan sägas (das Sagbare) strukturerar det som kan göras (das Machbare), som historikern Willibald Steinmetz (2002) har formulerat det.

Det långa 1800-talet

Vi har undersökt vilka begrepp som har strukturerat det svenska narkotikaproblemet genom att studera medicinska tidskrifter och offentliga utredningar. Under den första delen av undersökningsperioden – 1800-talet och det tidiga 1900-talet – betraktades narkotikakonsumtion främst som ett medicinskt problem: det syntes inte i offentligheten, det kopplades inte till några övergripande sociala eller politiska problembeskrivningar och det både begripliggjordes och hanterades av läkare. Narkotikan intog ingen särställning i diskussionen om missbruk – den sågs bara som en av flera riskabla produkter som skulle brukas med försiktighet. De befarade konsekvenserna av överdrivet bruk handlade endast om missbrukarens mentala och kroppsliga hälsa; kriminalitet, sociala eller ekonomiska problem saknades i problembeskrivningen.

 

Den svenska narkotikafrågans historiska problembeskrivning följer ingen linjär, uppenbart rationell eller konsistent linje byggd på ökad empirisk kunskap...

 

Ett socialt problem

I och med det alltmer spridda bruket av amfetamin årtiondena efter Andra världskriget omformulerades narkotikaproblemet till ett kriminal- och ungdomsproblem som inte längre rymdes i den medicinska begreppsramen. Undantaget var diskussioner om tvångsvårdens rättsgrund där politiska och lagtekniska överväganden tvingade fram en beskrivning av den skyddsvärda narkotikamissbrukaren som sjuk från sent 1960-tal till tidigt 1980-tal. Med 1982 års stora socialvårdsreform etablerades en terminologi utan några beroende- eller sjukdomsbeskrivningar och i slutet av 1900-talet rådde en begreppslig stabilitet där det främst talades om missbruk, inte om beroende.

Omformuleringar

Under 2000-talet har ett antal försök gjorts att omformulera narkotikaproblemet till ett sjukdoms- och beroendeproblem. Exempel finns i den förhållandevis inflytelserika SBU-rapporten från 2001 liksom i utredningar som av praktiska skäl förordat formaliserade klassificeringar utifrån psykiatriska diagnosmanualer. Vi finner det också i den stora Missbruksutredningen från år 2011 där strävan efter en ny sorts vårdsorganisation än en gång bidrog till beskrivningar av den skyddsvärda missbrukaren som sjuk.

En splittrad bild

Missbruksutredningens förslag kommer inte att realiseras, det stod klart redan i Socialutskottets betänkande 2013. Tvångsvårdsfrågan tvingade fram ett principiellt ställningstagande för sociala indikationer på missbruk (precis som när det första alkoholistvårdstvånget diskuterades 100 år tidigare).

Annars har det i de offentliga utredningarna efter 1982 vanligtvis saknats ambitioner att diskutera problembeskrivningen på en mer grundläggande nivå. En social beskrivning har föredragits framför en medicinsk men utan någon systematisk argumentation för det valda perspektivet.

I skrivande stund framstår begreppsanvändningen som något splittrad med medikaliserade beskrivningar av narkotikamissbruket inom delar av forskningen och i medierapporteringen, samtidigt som lagstiftningen och den byråkratiska organisationen i stora stycken fortfarande utgår från en social problembeskrivning. Trots en begreppslig förskjutning har praktiken inte förändrats särskilt mycket – det talbara har ännu inte blivit det görbara.

Narkotikaproblemets begreppshistoria borde mana till viss ödmjukhet hos de forskare, kliniker och politiker som föresatt sig att muta in en oomtvistlig begreppsapparat på området. Den svenska narkotikafrågans historiska problembeskrivning följer ingen linjär, uppenbart rationell eller konsistent linje byggd på ökad empirisk kunskap (Edman & Blomqvist 2011). Nu som då återspeglar och strukturerar begreppen den politiskt möjliga hanteringen av ett problem som lika gärna hade kunnat beskrivas på ett annat sätt.

 

Johan Edman, Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning, SoRAD

Publicerad 19.12.2014

Senast uppdaterad

2017-09-18

Nordens välfärdscenter | tel: +46 8 545 536 00 | | En institution under Nordiska ministerrådet