Möjligheten till sprutbyte i Sverige är väldigt begränsad, trots att Socialstyrelsen ofta har påpekat de positiva effekterna bytet kan ha på bekämpningen av blodburna sjukdomar. Argument om smittskydd har ställts mot narkotikapolitiska hänsynstaganden då förslag om sprutbyte har manglats i det politiska maskineriet. Kalle Tryggvesson beskriver drag i processen som återkommer gång på gång.
Redan år 1986 rekommenderade WHO att rena sprutor och kanyler skulle finnas tillgängliga för sprutnarkomaner med syfte att minska spridningen av blodburna infektioner. I Sverige har dock denna möjlighet varit mycket begränsad. Under de senaste 25 åren har tre större utredningar om sprutbytets vara eller inte vara presenterats av Socialstyrelsen. Dessa förslag har sedan behandlats i en politisk process. Hur har förslagen sett ut när de lämnat expertmyndigheten och hur har de förändrats genom denna politiska process, samt vilka argument har anförts för och emot sprutbyte i dessa sammanhang?
Tendensen har varit mycket tydlig under årens lopp. Socialstyrelsen har redovisat nationell och internationell forskning kring sprutbytet. De har i möjligaste mån undersökt om sprutbyte kan leda till en minskning av spridningen av HIV och om det kan ha några negativa effekter när det gäller utbredningen av narkotikamissbruk. Socialstyrelsen har vid varje tillfälle gjort bedömningen att det inte har funnits några tecken på att sprutbyte skulle öka förekomsten av tungt missbruk eller påverka behandlingen av tunga missbrukare negativt. De förslag som Socialstyrelsen har lagt fram har ändå varit kompromisser mellan smittskydd och hänsyn till en narkotikapolitisk verklighet där åtgärder som inte har uppfattats som drogbekämpande har upplevts somt hotfullt.
Genom den politiska processen har dessa förslag sedan gjorts om. Smittskyddseffekter har nedprioriterats för att sprutbytet uppfattats som ett hot mot den svenska narkotikapolitiken. Ansvariga politiker har begränsat antalet städer som tillåtits erbjuda sprutbyte, högre krav har ställts på de landsting och kommuner som velat erbjuda sprutbyte och det har också ställts högre krav på de individer som velat medverka.
Abstrakta motargument
Argumenten mot sprutbyte har varit likartade under årens lopp. Politikerna har uttryckt en osäkerhet angående sprutbytens effektivitet när det gäller att motverka smittspridning. Detta argument har använts vid varje utredning som Socialstyrelsen lagt fram, trots att det varje gång har presenterats mer forskning som stött de positiva effekterna. Det har även påståtts att ett sprutbyte inte är förenligt med den svenska narkotikapolitiken. Dessa argument har varit relativt abstrakta, såsom att fler unga börjar med droger eller att det skulle förstöra förtroendet för den svenska narkotikapolitiken ute i Europa.
En något paradoxal situation har uppstått. Sprutbyte begränsas kraftigt med hänvisning till att det inte finns vetenskapliga bevis för positiva effekter, trots att det redovisats en mängd forskning som stöd för just detta. Argumenten mot sprutbyte behöver däremot inte beläggas alls, om ens konkretiseras.
Sprutbyte har under hela den undersökta perioden haft en mycket begränsad omfattning i Sverige. År 2006 fick Sverige en lag som tillåter en utvidgning av sprutbytesverksamheten. Lagens möjlighet har däremot begränsats då dess utformning till stor del har byggt på politikernas rädsla och oförmåga att se sprutbyte som en enskild smittskyddsåtgärd och inte som en del av en legaliseringsprocess.
Kalle Tryggvesson
Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet
Publicerad 22.11.2012
